Emil kommer till världen
2010-05-18 07:27
Enligt mina beräkningar baserade på när ägglossningen var så var bf beräknad till den 16:e maj. Dock så blev jag flyttad på ul till den 12:e maj. Dum som man är då, så börjar man ju såklart vänta från den 12:e. Inte ett skit hände, inte heller den 13:e eller den 14:e eller för den delen den 15:e...Men så kom då den 16:e...och mkt riktigt, då startade det hela... och så här var det:
Vem letar tecken? Tuppen JA!!! På morgon den 16:e får jag iaf mitt första lilla, lilla tecken...en liten, liten initialblödning. Väl medveten om att det fortfarande kommer dröja ett tag innan knodden gör entré, är livet i allafall lite mer uppåt idag, nu vet jag att det har startat!
Under dagen så är det inte ett spår av ngn teckenblödning och jag börjar undra om jag kanske inbillat mig det hela, men på kvällen kommer det mer samt en känsla i kroppen att snart, snart händer det något. Vi ser på film på kvällen och går och lägger oss.
Vaknar 02:00 den 17:e av en värk... Wiiihooo... Blir nervös och stressad och ligger vaken och funderar tills nästa kommer 40 minuter senare....Så håller jag på tills kl är 04:00 då kommer värkarna med 12-15 minuters mellanrum. Då har även Anders vaknat. Värkarna är milda och går att ligga sig igenom. Jag ligger mest och funderar över att måtte vi hinna få ungarna till dagis innan det är dags att ge sig av in... Hahaha, så NAIV man är...
Anders lämnar barnen på dagis och vi diskuterar om han ska åka till jobbet för att bli hemringd eller om han ska stanna hemma. Vi bestämmer att han stannar hemma. Jag tar en dusch, sitter en stund vid datorn, värkarna glesar ut sig..vad fan! Går och lägger mig i soffan, varpå de ökar igen. Skumt. Ligger i soffan med datorn och klockar värkar. Känner mig stressad över att det verkar avta, nu när Anders stannat hemma och allt.
Går och sover en stund efter lunch, får sova 1½ timme innan jag vaknar. Nu kommer barnen snart komma hem igen och vi är fortfarande hemma. Anders sköter markservicen och jag gungar höfter och klockar värkar på datorn. Jag har värkar, men de kommer endast var 10-12 minut. Barnen spelar tv-spel och märker inte av något. Vi äter middag. Under middagen så kommer värkarna helt plötsligt mer frekvent var 5-6 min, för att sedan återigen avta och komma med 30 min mellanrum. Jag håller på att bli fullkomligt GALEN.
Dra i gång då för i helvete!
Vid 18-tiden kommer mamma med halva bohaget (undrar om hon har tänkt och stanna länge ;-) ). Mamma och Anders tar sig an barnen så jag kan få psykbryt själv i köket.
Från 19.30 ca så kommer de med 6-9 min emellan. Det känns som vi aldrig kommer komma ned till 5-6 min mellan värkarna. När barnen har somnat går jag upp och tar en dusch, efter det så kommer värkarna aningen oftare. När klockan är 21 bestämmer jag att kl 23 så ska jag ringa till förlossningen och fråga om de tycker jag ska ta två alvedon och försöka sova eller om jag får komma in. Anders går och sover vid 22-tiden. Mamma håller mig sällskap i köket till straxt efter 23. När mamma gått upp så ringer jag till förlossningen på KS, då har jag värkar med 6-7 min emellan. På KS är det fullt. Hon skall ringa runt och kolla och sedan ringa tillbaka. Fem minuter senare så ringer telefonen och hon berättar att vi är välkomna till BB Stockholm på DS. Får telefonnummer dit och ringer och pratar med en urtrevlig Bm.
Vi kommer överens om att vi tar det lungt men att vi är på väg. Då är kl straxt efter 23. Jag som tycker att värkarna kommer för sällan vill inte åka in riktigt ännu... Jag klockar värkar ett tag till. Väcker Anders straxt före midnatt. Vid 00:15 den 18 maj, rullar bilen mot DS...vi är på väg...
Det tar ett tag att köra till DS från Kungsängen och jag hinner ha ett antal värkar i bilen. Vi kommer fram, parkerar bilen, står fel, parkerar om bilen. Ser skyltningen mot förlossningen och det är verkligen magiskt att gå där och ha hanterbart ont och vara på väg med sin man till förlossningen...
Det är flott, inte sjukhuskänsla så långt ögat når...parkettgolv, när jag presenterar mig med -Linda, så vet de direkt vem jag är. Blir visade in på ett rum, ett hotellrum:
om man bortser från sjukhussängen. Inskrivna på förlossningen kl: 00:47.
Undersköterskan tar bltr: 140/90... hon undrar hur det har varit under graviditeten och det har ju legat fullt normalt hela tiden (120/75). Hon beslutar sig för att ta om det om någon halvtimme. Barnmorskan kommer in, presenterar sig som barnmorsekstudent som skall ta hand om oss. Hon har tre veckor kvar innan hon är klar. Hon har såklart handledning, men är ensam inne på rummet med oss fram tills jag i princip ska krysta.
Hon ber mig sätta mig i sängen för CTG, jag tvekar för jag får en värk och hon ser direkt att jag har fått en värk: - Ta värken du först. Tacksam sjunker jag ned över ett bord och andas mig igenom värken. Såå impad över att hon såg att det var värk på G.
CTG görs och är ua.
Jag är öppen 4 cm och således är förlossningen på gång och vi får stanna. Herregud, när hon säger att vi FÅR stanna, så känner jag bara shit, tänk om vi hade fått åka hem igen. Jag har nu haft värkar i 24 timmar och än är det ett tag kvar! Uskan tar om bltr och då är det fina 120/80.
Eftersom både jag och Anders är rätt så trötta (eller ska vi säga Anders iaf, jag var väl mest adrenalinstinn) så tycker hon att vi ska försöka vila lite eftersom mina värkar är hanterbara, så hon bäddar ned mig på sidan i sängen med en saccosäck mellan benen... Kul skämt! Sova...skulle jag åka till förlossningen för att sova, då hade jag ju kunnat stanna hemma : Ligger och fnular på det absurda i det hela, så får jag en värk och inser att det finns inte en chans i helvete att jag tänker ligga på sida genom någon värk inte...tar en värk till sedan UPP UR SÄNGEN!
Barnmorskan är ju som sagt student och har bara oss att ta hand om, så hon är i princip på rummet hela tiden. Hon är ett otroligt stöd för oss båda, närvarande och väldigt uppfinningsrik. Den ena iden efter den andra sprutar ur henne... jag går ut starkt med att sitta på en pilatesboll och rulla med höfterna,
när jag får en värk är jag på väg att ramla av baklänges men lyckas hålla balansen. Jag varvar att sitta på bollen med att hänga med överkroppen över sängen. När bm säger: vi får se om vattnet går av sig sig själv den här gången, kläcker jag den otroligt intelligenta kommentaren:- Kan vattnet gå? Hon ser lite konfunderad ut och vi konstaterar båda att det KAN det ju... Fram tills dess har jag haft privata kläder, men bestämmer mig nu för att byta, således har jag snygg sjukhusskjorta på mig i fortsättningen istället. Jag mår toppenbra och är som vanligt mellan värkarna, när jag får värk så andas jag och Bm peppar mig och masserar mig på ryggen.
När kl är 03.15 är jag öppen 7 cm, Bm är säker på att det hela ska vara klart innan hon slutar kl 7. Hon räknar iskallt med att jag ska öppna mig 1 cm/timme och det gör jag ju med råge till en början. När kl är 04.15 ber jag om lustgas, då är jag öppen 9 cm.
Jag är så otroligt fascinerad över att jag klarade mig utan lustgas fram tills jag var öppen 9cm! När klockan är 06.15 är jag fortfarande öppen 9 cm...Nu börjar det bli liiite bråttom om vi ska hinna med detta innan kl 07.00. Nu gör värkarna så djävulskt ooooooooont, Bm har höjt lustgasen till 70/30. Jag är fortfarande mig själv mellan värkarna och är medveten om vad som händer, men nu tar det längre och längre tid att återhämta sig mellan värkarna...
Sitter på bollen och gungar ett tag, men då mår bebisen inte helt bra, så då prövar jag att stå på knä i sängen och hänga över huvudändan som är upphöjd, men då spänner jag mig så mkt så det känns inte bra. Jag står även på alla fyra i sängen ett tag...Anders håller mig i handen och under en längre värkpaus så somnar han :-D
Bm vill gärna stanna tills bebis är ute och om det inte kommer en annan student så får hon det, men annars kommer ngn annan att ta över precis i slutskedet. Som tur är så kommer det ingen annan student så våran får stanna tills showen är slut.
När kl är 06:44 tar Bm hål på hinnorna för att han ev lättare skall sjunka ned så att krystvärkarna kan starta. Till slut så får Bm mig att sätta mig på förlossningenspallen och det hatar jag, det gör såååå ont att sitta där med värkar, men det ger effekt...Nu är det inte roligt någonstans längre. Efter ett tag så klarar jag inte att sitta där längre, utan ställer mig och hänger över sängen...från att i princip inte låtit alls under värkarbetet så skriker jag bara rätt ut under sista värken. Sedan: Nu kommer han, nu kommer han.... Jag vill inte stå såhär!
De hjälper mig upp i sittande i sängen, för själv kan jag inte röra en fena. Jag krystar en krystvärk och huvudet kommer halvvägs varpå jag skriker: - TA ut honom eller stoppa IN honom igen, DÄR kan han ju inte sitta!
Så kommer nästa krystvärk och på totalt tre krystvärkar och tre minuter så.....är han ute....
Vi har fått en son till! Underbart är bara förnamnet!
Han skriker efter lite torkande och får komma direkt upp på magen, blå och dan är han, men såklart världens finaste. Vi får kolla själva om det blev en Emil eller inte, och det blev det ju :-D
Navelsträngen var tydligen lång och det fanns en äkta knut på den, så det var ett tydligt bevis på att han varit allt annat än lugn i magen. Jag blöder i princip inget under förlossningen och jag behöver inte sy.
Bättre kan det inte bli.
Vi får in brickan med underbara smörgåsar, cider och annat dricka. Gott! Ringer de närmaste och berättar om underverket som kommit.
Emil vägs, vilket inte är så populärt. 3995 g, 54 cm lång och 37 cm i huvudomfång
Emil är lite kall, så han får ligga hud mot hud med Anders, medans jag tar en välbehövlig dusch.
Eftersom allt gått bra, så får vi komma till patienthotellet. Och det är verkligen ett hotell, ett hotellrum med dubbelsäng och det känns så lyxigt allt. Ingen sjukhuskänsla så långt ögat når.
Vi sms:ar om vår lycka till alla vi känner, vid 11-tiden åker Anders hem för att få sova lite. Jag sover någon timme på dan och på kvällen kommer Anders, Tobias, Alexander och mormor och hälsar på. De är helt begistrade i sin nya lillebror.
Alexander känner förundrat på Emils öron: - Ååh, vilka mjuka öron...åhhh, vilka mjuka händer, säger han och fnittrar lite. : Tobias är lika glad han i lillebror. De håller, kramar, klappar och pussar.
Vi går ned i restaurangen och tar en fika. Mormor åker hem. Vi går upp på rummet och myser en stund till och vid 19.15 åker dem hem.
Jag får besök av en bm som ger allmän info samt anti-D vit. spruta till mig. Sover bra, med amningsavbrott, kan dock ligga och amma och med andra ord så är det inte spec. betungande.
Vid 21.30 tiden knackar det på dörren och det är våran bm som kommer för att säga hej och prata igenom förlossningen. Jag känner att mkt tack vare henne så blev det här den bästa förlossningen. Både jag och Anders är så tacksamma för hennes stöd. Detta var hennes 39:e förlossning. Eftersom jag mådde så bra mellan värkarna så hann vi prata rätt så mkt.
Dagen efter Emil kommit åker vi hem.
Den här graviditeten och förlossningen har varit den bästa och den lättaste.
Tredje gången gillt på en okomplicerad förlossning.
Pricken över i som en bm uttryckte det!